राजा तु धर्मेण हि पालयित्वा महामतिर्दण्डधरः प्रजानाम्।
अवाप्य कृत्स्नां वसुधां यथावदितश्च्युतः स्वर्गमुपैति विद्वान्॥
rājā tu dharmeṇa hi pālayitvā
mahā-matir daṇḍadharaḥ prajānām
avāpya kṛtsnāṁ vasudhāṁ yathāvad
itaś cyutaḥ svargam upaiti vidvān
rājā tu = king; dharmeṇa hi = appropriately; pālayitvā = and protecting; mahā-matiḥ = a very intelligent; daṇḍadharaḥ = who punishes; prajānām = the citizens; avāpya = upon acquiring; kṛtsnām = the entire; vasudhām = earth; yathāvat = like his predecessor monarchs; itaḥ = this world; cyutaḥ = after leaving; svargam = Svarga; upaiti = attains; vidvān = and learned.
Upon acquiring and protecting the entire earth, a very intelligent and learned king who punishes the citizens appropriately like his predecessor monarchs attains Svarga after leaving this world.1
[1] khedānukampā-santoṣa-vismayāmantraṇe bata (Amara).
[2] aṅga-pratīko ’vayavaḥ (Amara).
[3] śrutaṁ śāstrāvadhṛtayoḥ (Amara).
[4] upadhā suparīkṣitā syāt (Vaijayantī).
[5] śūro vīraś ca vikrāntaḥ (Amara).
[6] paricchedo hi pāṇḍityam.
[7] cārān vicārayet tīrtheṣv ātmanaś ca parasya ca / pāṣaṇḍādīn avijñātān anyonyam itarair api / mantriṇaṁ yuvarājaṁ ca hitvā sveṣu purohitam.
[8] yonau jalāvatāre ca mantrādy-aṣṭādaśasv api / puṇya-kṣetre tathā pātre tīrthaṁ syād darśaneṣv api.
[9] prapā pānīya-śālikā (Amara).
[10] khaniḥ striyām ākaraḥ syāt (Amara).
[11] nady-ambu-jīvano deśo nadī-mātṛka ucyate / vṛṣṭi-niṣpādya-sasyas tu vijñeyo deva-mātṛkaḥ (Halāyudha).
[12] vārtā vāg iṅgito danta-vāṇijyādiṣu (Vaijayantī).
[13] kariṇī dhenukā vaśā (Amara).
[14] veśyā-kariṇyor gaṇikā (Vaijayantī).
[15] audakaṁ pārvataṁ vārkṣam airiṇaṁ dhānvanaṁ tathā / jalānnāyudha-yantrāḍhyaṁ vīra-yodhair adhiṣṭhitam / gupti-pradhānam ācāryā durgaṁ samanumenire.
[16] ākṣāritaḥ kṣārito ’bhiśastaḥ (Amara).
[17] arthaḥ syād viṣaye mokṣe śabda-vācye prayojane / vyavahāre dhane śāstre vastu-hetu-nivṛttiṣu (Vaijayantī).
[18] lubdhaḥ krūro ’laso ’satyaḥ pramādī bhīrur asthiraḥ / mūḍho ’nayo ’vamantā ca sukha-cchedyo ripur mataḥ.
[19] audakaṁ pārvataṁ vārkṣam airiṇaṁ dhānvanaṁ tathā / śastaṁ praśasta-matibhir durgaṁ durgopacintakaiḥ.
[20] nijo ’tha maitraś ca samāśritaś ca subandhujaḥ kārya-samudbhavaś ca / bhṛtyo gṛhīto vividhopacāraiḥ pakṣaṁ budhāḥ sapta-vidhaṁ vadanti.
[21] kṣaya-sthānaṁ ca vṛddhiś ca tri-vargo nītivedinām.
[22] vastuṣv aśakyeṣu samudyamaś ca śakyeṣu mohād asamudyamaś ca / śakyeṣv akāleṣu samudyamaś ca tridhaiva kāryaṁ vasanaṁ vadanti.
[23] trayī vārtā daṇḍa-nītir iti vidyā hi mānavāḥ / trayyā eva viśeṣo ’yam iyam ānvīkṣikī matā.
[24] alabdha-vetano lubdho mānī cāpy avamānitaḥ / kruddhaś ca kopito ’kasmāt tathā bhītaś ca bhīṣitaḥ / yathābhilaṣitaiḥ kāmair bhindyād etāṁś catur-vidhān.
[25] yānāsane vigrahasya rūpaṁ sadbhir iti smṛtam / sandheś ca sandhi-mārgajñair dvaidhī-bhāva-samāśrayau.
1]. The commentary to Rāmāyaṇa 1.15.34 has noted: “Svarga has been used in the scriptures to refer to any planet above the antarikṣa (outer space). Sometimes it has been used to refer to the spiritual world as well.” For instance, Taittirīya Āraṇyaka 1.27.3 describes Lord Nārāyaṇa’s abode as Svarga: tasyāṁ hiraṇmayaḥ kośaḥ svargo loko jyotiṣāvṛtaḥ.
1 When his prārabdha-karma is extinguished, he would give up his body and become liberated.
Mahā-matiḥ (“very intelligent”) indicates that such a king would know his duties as described [in this chapter]. “After leaving this world” means “after dying at the end of his prārabdha-karma.”1 Vidvān (“and learned”) indicates that such a king would know that the soul is different from the body.